|
FÖRORD
PETER DAHL har visat sitt måleri på Waldemarsudde vid
två tidigare tillfällen, båda gångerna i regi av
Carl-Axel Valéns Galleri Aix. År 1984 presenterades litografiserien
Fredmans Epistlar tillsammans med några monumentalmålningar
över samma tema. Utställningsprojektet dominerades av den två
meter höga och mer än fyra meter breda målningen Stolta
stad (epistel 33) - senare ersatt med gobelängversionen vävd
av Handarbetets vänner. Bellmanssviten kom därefter att exponeras
internationellt. Som bekräftelse på framgången tilldelades
konstnären Stockholms stads kulturpris. Två år senare
inleddes på Waldemarsudde en vandringsutställning, där
en annan av hans målningar i det större formatet, Borgerlig
bakgrund, intog den centrala platsen.
När
Peter Dahl för tredje gången framträder på Waldemarsudde
sker det i form av retrospektiv utställning, den första i sitt
slag.
Inför
hans omfattande produktion öppnar sig ett perspektiv som erbjuder
den förundrade åskådaren rik mångfald och intensivt
berättande - samhällskritiska impulser, uppror, klaustrofobi,
frigörelse, dionysiska tillstånd, eufori, burlesk, frodighet,
sensualism, generositet, självupptagenhet, ansikten, kroppslig närvaro,
existentiell reflexion, livfulla parafraser, fabulerande, dunkla parker,
vida landskap och moln...
Vägen
fram till denna bildvärld öppnas genom igenkännande och
identifikation. När konstnären förenar fantasi och erfarenhet
av fundamentala mänskliga ting med direkt tilltal saknas sannerligen
inte möjligheter att hans verk blir tillgängligt för många.
Det ligger nära till hands att förklara Peter Dahls popularitet
med utgångspunkt från detta antagande, och lägg därtill
att han som född norrman blivit en ryktbar person i kungariket Sverige.
Att som bildkonstnär bli föremål för folkets hyllning
är inte utan komplikationer.
Den
stora publikens spontana reaktioner och de konstförståndigas
överväganden uppvisar attitydskillnader, låt vara att
visuell sensibilitet inte alltid behöver vara en fråga om inskolning.
Det kan här vara av värde att erinra om att upplevelser och
känslor förmedlade genom konstverk inte nödvändigtvis
är detsamma som upplevelser av konstverk. Även känslolivet
har sina variationer, även det äger normbildande förmåga
- redan här är villkoren skiftande. Den estetiskt renodlade
betraktelsen ställer emellertid tillkommande krav, vare sig den söker
korrespondens mellan uttrycksfull form och innehåll eller är
på jakt efter det intresseväckande konstverket i all sin autonoma
slutenhet.
Konstens
institutioner har utvecklat skilda, mer eller mindre renläriga smakideologier.
Uppenbart är att någon ful ständig sinnesfrid inte kan
garanteras i konstens värld, särskilt om man som Peter Dahl
med ärlighet och konsekvens håller fast vid sina konstnärliga
övertygelser. De estetiska konjunkturerna är osäkra och
ofta skoningslösa. Kotterivälden har kommit och gått.
Peter
Dahls självbiografiska skrifter har mycket att berätta om konstpolitisk
oro. Allt det han hade vigt sitt liv åt - måleri och teckning
- föreföll att stå inför sin förintelse när
Moderna museet i början av 1960-talet verkade i neodadaistisk och
»informell« riktning. Omkring 1970 fick han sitt genombrott
med sina »kritiskt realistisk« bildserier Vårat rum
och Drömmar i soffhörnet. Udden var här riktad mot
skvallerpressens förljugna idealbildning, vilket inte hindrade att
hans uppsåt ansågs vara ärekränkande. Men även
om han i sak sympatiserade med vänstern, fick han som lärare
vid Valand många tillfällen att begrunda vänsterfundamentalismens
oförsonlighet. Och på senare tid har postmodernismens företrädare
kommit att formulera tankar som kan synas vara svårförenliga
med Peter Dahls bilduppfattning. Meningar om konst förblir föränderliga,
bevekelsegrunderna växlar. Ändå kan det inte råda
någon tvekan om att Peter Dahl genom sitt vitala måleri och
sina skrifter lämnat ett bestående bidrag till den svenska
konstens historia.
Omkring
1950 framhöll konstnärens far att det »litterära«
måleriet var omodernt i Sverige samtidigt som han beklagade att
den svenska koloriten var alltför tam. »Då behöver
ju svenskarna både litterärt måleri och starka färger,«
svarade den unge Peter Dahl. »Det som inte finns behövs. Det
återstår bara för mig att ställa allt till rätta«.
Hans Henrik
Brummer |